Jag älskar min Jonas så mycket. Helt otroligt egentligen att det skulle bli vi då jag flyttade ihop med min dåvarande när vi träffades. Men hur skulle jag kunna veta? Jag ville bara ha en liten lärlingsplats och visste att jonas jobbade där då. Tiden gick och vi snackade lite då och då på msn om skvaller i från stan och annat strunt. Vem visste att när det tog slut med min sambo att jag och Jonas skulle vara tillsammans tre månader senare, bo ihop två år senare och ha en underbar dotter fyra år senare? Vem visste att han skulle vara min livs kärlek, den jag vill gifta mig med, leva mitt liv med? Jag är så glad att vi är vi....

Lillan har feber. Första gången som jag faktiskt märker att hon blir lite påverkad. Trött, hängig. Hon brukar vara pigg annars när febern har slagit till, men å andra sidan så har hon inte haft 39.6 förut så. Stackars liten.

Idag så har hon mest hängt vid min sida som en liten apunge. Vi har myst i soffan och tittat på tecknat mest hela dagen. Efter en dos Ipren på em så vart hon piggare och hittade syrrans pennor :) så vi satte oss vid köksbordet och ritade lite. Oj vad kul det var!

Men nu så är hon däckad och febrig igen. Klamrar sig fast vid mig i sängen, het som en liten kamin.

Vart en liten smådryg dag idag, huvudet har värkt och Olivia har vart gnällig. Flisan satte mig i en sits jag hoppas att jag slipper i framtiden. Promenaden som jag så gärna ville ta blev aldrig av, blåste på tok för mycket under dagen och sen på em så bråkade mitt hjärta igen.

Den här gången så var det riktigt otäckt, fladdrade som bara den, hostade pga handen som klämmer åt om halsen. Den här gången blev jag yr. Nej så här hemskt har det inte vart innan. Det känns ändå skönt att jag redan sökt hjälp, tagit blodprover och gjort ett kort EKG. Proverna visade att jag har blodbrist så jag har lämnat mer blod för att få reda på varför och om det kan orsaka mina otäcka hjärtfladdringar. Jag ska även göra ett längre EKG.

Strax ska jag sova. Trött och bekymrad ( som att det gör saken bättre ).

Kände ett starkt sug efter en lång promenad i morse, men det blåste så jäkligt ute så jag och Olivia skippade det. Är så jäkla livrädd att åka på ögoninflammation igen, har lite för lätt att få det nu iom tabletterna jag äter. Men vindarna verkar lugna ner sig nu så jag kanske går en vända själv sen när babe har kommit hem. Då kan jag passa på att prova springa lite, intervaller.

Thaiboxningen igår gör mig verkligen sugen på att bli starkare och smidigare! Så klart smalare med, men i det här sammanhanget så känns det mer som en bonus. Kommer ihåg nu varför jag verkligen älskade att träna i tonåren!

Nej, mat och sen en promenad själv med lurarna i öronen....

Åh vad mina muskler älskar mig just nu, nooot! Det värker, men det värker skönt och tacksamt av allt arbete dom gjort. Jag känner mig stark (även om jag är skakis), jag känner mig stolt och jag känner mig otroligt nöjd med mig själv. För det är ju verkligen så som dom säger, att kroppen orkar mer än du tror! Jag blir så imponerad av styrkan och konditionen jag faktiskt har trots år av stillasittande. Längtar redan till nästa söndag, och jag längtar efter nästa promenad så jag kan få känna så här igen. Att jag kan ta kontrollen över min kropp :)

Åh jag bara längtar tills Agnes kommer hem! Idag så har vi tapetserat upp en fondvägg i hennes rum och hon vet ingenting! Längtar efter att få se hennes min :)Det blev verkligen ett helt annat rum.

Mitt huvud dunkar som aldrig förr. Käkarna värker och tungan känns svullen. Är stressad som bara den. Har vart en bra och en väldigt dålig dag. Vaknade i morse upp med två missade samtal från thailand, ringde upp pappa och fick veta att farmor gått bort. Hon har vart dålig ett tag så det var väntat.
Sen så fick jag avslag på min ansökan om studielån. Det sved som fan. Hoppas att jag kan fixa det dom begär och att jag kan få det godkänt. Kom iaf in på utb jag sökte!!! Typiskt bara att CSN ska strula :( Sen så fick jag papper från läkaren som vill att jag tar mer blodprover då jag har lågt blodvärde. Kaka på kaka känns det som.... Kan inte riktigt glädjas åt att jag kom in på utb pga oron som CSN skapar ist....

Dom senaste nätterna har jag fått jättesvårt att somna. Ligger och vrider och vänder på mig, tankarna bara snurrar i huvudet fast jag försöker koppla bort dom. Antar att det har att göra med stress och oro. Kommer jag komma in på utb? Får jag csnlån beviljat? Vad gör jag om det inte går vägen? Vill jag verkligen jobba som lastbilschaufför? Varför har jag ingen självdisciplin? Hur svårt kan det egentligen vara? Avundsjuka, drömmar, planer, hopp... Allt! Blir galen på vridandet i sängen! Suck... I morgon ska jag jag ut på promenad med Linda. Ska bli så skönt....