Jag älskar mina barn, jag älskar dom över allt annat på denna jord. Det gör jag. Men vissa dagar så vill jag vara så långt bort från dem som möjligt, ta mitt pick och packa och åka så långt bort att det skulle vara omöjligt att spåra mig. Vissa dagar vill jag bara krypa ner under täcket och gömma mig och hoppas på att ingen någonsin ska hitta mig. Vissa dagar så längtar jag något otroligt efter ett liv utan barn, där det bara är jag.

Idag är en sån dag.

Barnen har vart terrorister ända sen dom gick upp i morse. Dagen startade på helt fel sätt, började med att min babe snarkade så mycket i natt att jag fick lägga mig i agnes säng med henne, sömn?? Neej... Vaknade klockan sex av en pigg agnes som inte vet vad sova betyder. Vaknade med huvudvärk och hosta.

Agnes har vart så otroligt nonchalant och störig idag att det finns inte. Fattar inte att en treåring kan vara så nonchalant! Totalvägra lyssna, jäntan har åkt in på rummet ca 12 ggr idag (skojar inte) och ändå fortsätter hon bråka och ha sig. Till slut så vet jag inte vad jag ska göra. INGET HJÄLPER JU!! Har satt mej ner med henne och förklarat vad hon gjort fel, nej, vägrar lyssna. Sagt åt henne på skarpen, vägrar lyssna. Slängt in henne på rummet och sagt åt henne, vägrar lyssna. Tagit bort roliga saker, vägrar lyssna. VAD JAG ÄN GÖR SÅ LYSSNAR HON INTE!!!

AAAAHHHHHHH!!!!!

Som sagt, jag älskar verkligen mina barn och skulle inte byta bort dom mot allt i världen, men just nu längtar jag så OTROLIGT till nästa fredag så dom kan åka till pappa! En hel lång vecka kvar..*sucka*