Idag är tyvärr ingen bra dag, eller den började bra. Olivia sov sin första hela natt, vaknade och åt vid sex och sov sedan till åtta innan hon slog upp sina blå. Själv så vaknade jag med huvudvärk. Sovit för MYCKET antar jag. Jag är en sådan som får det om jag sover för mycket.

Jag och min två yngsta tjejer följde med syrran ner på stan en sväng. Där börjar min dåliga dag. Agnes tjatar konstant om att hon vill ha det och det, det är orättvist att hon inte får, hon får aldrig. Fikar lite. Åker och hämtar Flisan på skolan. Kommer hem. Det tjatas och gnälls, skvallras och skriks. Flisan och Agnes är ute i två sekunder innan dom kommer in. Det är tråkigt att vara ute. Det är tråkigt att vara inne. Agnes spelar piano för högt tycker Flisan. Flisan delar inte med sig av NÅGOT ALLS tycker Agnes. Agnes skvallrar nonstop att Flisan gör det och det och DET, hon gör INTE det eller det och hon säger si och säger så. Flisan är dum, flisan hoppar för högt på golvet, flisan ligger på soffan i fel ställning. U name it!! Allt som kan skvallras om skvallras det om, även det som inte går att skvallras om.

Jag är så trött!! Jag känner just nu att jag inte orkar att vara mamma. Jag har haft konstant huvudvärk i över en vecka. Mina öron blöder av allt tjat och gnäll och skvaller. Låser jag in mig på toaletten för att få vara i fred i alla fall två sekunder så slits och bankas det på dörren. Jag sliter snart i mitt hår. Jag blir galen!

Hur gör alla andra? Är det bara jag som är sjukt less på att stånka mitt huvud konstant i väggen? Allt jag säger eller gör går in genom ena örat och ut genom det andra...

Känner att jag är på väg att duka under. Mitt humör ligger i botten hela dagarna. Känner mig konstant gråtfärdig. Vill bara stänga in mig i ett rum och krypa ihop i fosterställning och gråta över att jag är en sån urusel morsa!! Känner mig så JÄVLA värdelös som tydligen inte kan orka med timmar av tjat, gnäll och skvaller. Jag räcker inte till. Får rå ångenst över att jag ibland önskar att Agnes bodde hos sin pappa istället. För man får tydligen inte tänka så som mamma.

Är det bara jag som inte klarar av mina barn? Som längtar efter fem minuter av lugn och ro?

Hur gör alla andra? Ni som får det verka så lätt? Som har änglaungar som aldrig bråkar? Hur tar ni konflikterna? Jag vill veta... För det jag gör är tydligen käpprätt åt helvete....

Jag älskar mina barn över allt annat på denna jord, tro inget annat. Skulle gå genom eld för dom. Men ibland så orkar jag inte.....