Bara fem månader har vi vart tillsammans han och jag. Fem härliga underbara månader. Det känns som längre än så, som det alltid gör. Men fem månader är ingenting. Åtta månader har jag känt honom, pratat med honom. Under den tiden innan vi blev tillsammans så trodde jag inte för ett ögonblick att det skulle bli han och jag. Första gången jag träffade honom så var jag ju ut med T i Avesta och strax efteråt så flyttade jag till Vallentuna. Inte ens när jag flyttade hem igen så trodde jag att det skulle bli vi. Men förälskelsen smög sig in så tyst att jag inte hann fatta att den var där. Och den växer sig starkade för varje dag som går och den får fram lugnet i mig som jag inte visste fanns.

Alla som känner mig vet att jag brukar stressa fram saker. Jag vill så gärna att allt ska hända på en gång, men inte nu. Nu njuter jag av att vänta på vad som ska hända här näst. Jag njuter av att få ta det lungt och inte stressa fram. Allt har sin tid, sin plats och det blir inte bättre av att stressa fram det. Han gör mig så lugn.

Jag är så kär i dig babe. Du anar inte...