Måndag blev trots allt en bra dag. Trötteheten är en skön trötthet som passar bra ihop med regnet. Jag fryser, det är inte lika skönt. Värmen är inte på här hemma ännu. Kidzen sitter i soffan med en varsin popcornskål i knät och tittar på barnprogram, inte lördag, men va fan. Ibland så måste man ju låta dom få, känner mig snäll idag.

Vaknade med värk i magen idag, mitt första aurorasamtal. Såg inte fram emot att dra upp mina gamla förlossningar, mina farhågor, min skräck. Men hon var bra, bättre än bra. Hennes leende var äkta, hon lyssnade verkligen på mig. När jag åkte därifrån så kände jag mig stark, peppad. Visst fan klarar jag av att föda naturligt. Igen. På riktigt. Jag har en underbar man vid min sida som jag kan luta mig mot. En som jag känner mig trygg med. Jag VILL göra det här igen. Hon fick mig att se det positiva med Flisans hemska förlossning. Fick mig att se att det som kommer är värt det...

Jag har i så många år bara sett smärtan, paniken, hopplösheten. Min förlossning har alltid vart något hemsk, det är den fortfarande. Men det blev ju något bra. Smärtan har överskuggat lyckan som kom så fort jag fick flisan på mitt bröst. Jag har glömt stunden efteråt. Med en skrynklig kladdig bebis i min famn. Tårarna av lycka på kinderna och kärleken. Det otroliga intensiva kärleken till ett barn.

Just nu längtar jag, jag längtar efter att få göra det en gång till. Tanken kejsarsnitt vill jag inte ens tänka.
Men jag vet att jag kommer att få ångest igen. Det kommer att komma stunder då jag tvivlar på att jag kan. Men dom tankarna ska jag motarbeta. Dom ska inte finnas. För att föda fram ett barn, är bland det starkaste och häftigaste jag någonsin gjort. Och jag är ledsen att det tagit mig snart sju år att inse det.


En skrynklig Agnes...=)