Ibland så tycker jag att jag är världens sämsta morsa som sänker mig till Flisans nivå och skriker tillbaka. Det börjar alltid bra, med lungt prat och förstående och två lyssnade öron. Och det har alltid funkat bra. Flisan har pratat med mig, förklarat vad som är fel och hur hon känner. Varför hon är elak, arg, ledsen eller frustrerad. Och jag har förstått henne, hon har förstått mig. Men någonstans på vägen har det gått fel. Flisan har kommit i den värsta trotsen någonsin. Det är skrik, bråk, gråt, smäll i dörrar. Hon har blivt något så fruktansvärt egoistisk, allt är fel, allt är orättvist, alla får allt, hon får aldrig.

Jag försöker få henne att förstå, fatta hur orättvisor funkar. Att man kan inte få allt här i världen. Att allt inte kretsar just runt henne. Att dela med sig. Att om agnes får nu så får hon nästa gång. Men hon förstår inte. Och det gör mig så frustrerad, för varje dag, från morgon till kväll, så är det bråk. Och orättvisor. Jag orkar, oftast. Men ibland, som idag, så orkar jag inte. Då skriker jag tillbaka, tappar tålamodet. Skickar upp henne på rummet och gråter nästan av ångest efteråt för att jag har skrikit åt henne.

Ibland så orkar jag faktiskt inte. Jag tappar energin, lusten, orken till allt. Vill bara sätta mig i ett hörn och gråta och tycka fruktansvärt synd om mig själv. Och vissa dagar, som idag, så blir allting tusen gånger värre pga alla graviditetshormoner som rusar runt i kroppen som ångande lok. Och jag undrar vad fan jag ger mig in i som skaffar ännu ett barn, ännu en som ska suga ur min energi, få mig att gråta och tycka att jag är världens sämsta morsa...

Men vissa dagar, som idag, ser jag mina barn för vad dom är. Underbara tjejer, glada, världens vackraste och mina. Bara mina. Mina underverk, mina prinsessor. Vad skulle mitt liv vara utan dem? Vad skulle det ha för mening? Flisan, min stora fina tjej. Så klok och lillgammal, så förståndig, en medlare som alltid vill att alla ska vara med och leka, som alltid löser konfliker och inte vill att någon ska känna sig utanför. Agnes, så full av liv från morgon till kväll, en solstråle som nästan aldrig är sur. Som talar om för mig hundra ggr om dagen att hon älskar mig mest i hela världen.
Lillfisen som sparkar mig på blåsan och redan nu är lika envis som sina systrar. Som redan nu är så älskad, så efterlängtad...

Nej, även om jag vissa dagar bara vill rymma min väg och aldrig komma tillbaka så skulle jag aldrig klara mig utan dem. Det är min kärlek till dem och deras kärlek till mig som gör att jag tar mig igenom Flisan utbrott och Agnes långtjurighet. För dom är trots allt MINA barn, min STORA kärlek och mitt LIV!