Vecka 35

Kroppen: Nu ökar du snabbare i vikt, upp till drygt ett halvt kilo varje vecka. Av det går cirka 300 gram till barnet. Om du ökar väldigt mycket i vikt kan det bero på att du samlar på dig vätska. Det är oftast normalt men kan även vara ett av flera tecken på en komplikation. Mot slutet av graviditeten går du på fler besök hos barnmorskan för att till exempel upptäcka om blodtrycket stiger. Många får halsbränna, magen känns ofta full och det är svårt att hitta sköna ställningar på natten. Du får räkna med att vakna några gånger per natt för att kissa och vända dig i sängen.
Vid den här tiden gör barnmorskan en sammanfattning om hur din graviditet har varit. Du kan skriva ett förlossningsbrev där du skriver lite om dig själv och dina förväntningar på förlossningen, samt vilken form av stöd som du tror att du och din partner kommer att behöva.

Barnet: Fingernaglarna har nu vuxit ut helt och hållet på barnet. Barnets benmärg börjar producera röda blodkroppar. Du känner nu varje dag hur barnet rör på sig och det är inte ovanligt att du lagt märke till att ditt barn har en speciell dygnsrytm, som ofta fortsätter efter att barnet är fött.

 Det känns att det börjar närma sig, molvärken kommer oftare och gör liiite ondare för varje gång. Fortfarande bara några ggr per dag men för varje dag så kommer det en extra. Kroppen börjar göra sig redo. Det gör konstant ont mellan benen pga tryck och slag med små små nävar. Det är trångt i magen nu, varje liten rörelse hon gör känner jag. Magen leker hela havet stormar och far från ena sidan till andra. Iom att det närmar sig så börjar tankarna ta över mer och mer på förlossningen. Det är ju helt naturligt. Men det här är min tredje förlossning... Och jag känner mig som en förstföderska. Är nojjig, rädd och orolig i hela kroppen.
På ett sätt så är jag rädd och nervös för jag vet vad som väntar. Och på ett annat är jag mindre nervös för jag vet på ett ungefär vad jag har att förvänta mig. Även om den ena förlossningen ej är den andra lik.

Med mitt andra barn så gjorde jag kejsarsnitt pga kolossal förlossningsrädsla. Men nu så här i efterhand så tycker jag att snittet var värre än att föda vaginalt. Jag blev sövd och fick vakna utan mitt barn på uppvaket tillsammans med andra nyopererade. Första gången jag fick se Agnes var på en digitalkamera. Första gången jag fick träffa henne var två timmar senare. Det tog mig två veckor, om inte mer, att känna kärlek till henne. Det vill jag inte uppleva igen...

Så nu ska jag föda vaginalt igen. Men hjälp av en aurora, avslappningsskivor, böcker och massor av ventilationsprat så har jag släppt den största rädslan. Men nu... när förlossningen närmar  sig med stormsteg, så vill jag ta till flykten igen. Men det är inte samma sorts rädsla som förut, den är inte lika tung. Nu vet jag vad jag är rädd för. Att tappa kontrollen och få panik är den största rädslan. Att jag ska tappa bort mig själv och inte kunna slappna av.

Känner mig lite smålöljig när jag försöker förklara för Jonas vad jag känner och inte veta om han förstår, känner mig ännu mer löjlig när jag ligger med min mp3 och lyssnar på avslappningsskivor. Men jag tror att det med hjälp av positivt tänkande kan hjälpa.....