Nu på natten när jag har svårt att sova så kommer så klart alla funderingar och tankar över en. Precis samma tankar som när jag väntade Agnes. Är det möjligt att älska ett till barn lika mycket som jag älskar Felicia och Agnes?? Självklart så är det möjligt!! Jag älskar ju Agnes lika mycket som jag älskar Felicia. Och det trodde jag inte att jag skulle göra när jag väntade henne. Dom är två helt olika individer och dom har lika stor plats i mitt hjärta båda två... Men det känns på något sätt omöjligt att det ska finnas plats för en till. Även om jag mycket väl vet att platsen finns där. Och den rymmer lika mycket kärlek som dom andra.

Jag längtar efter min tredje prinsessa, längtar efter att få träffa henne, se hur hon ser ut, vad hon kommer att få för personlighet? Vem hon kommer att vara lika, till sätt och utseende? Kommer hon att påminna om Agnes? Lika envis och energisk? Eller vara lugn som Flisan, men med ett hetsigt temprament? Jag längtar tills hon blir något år så man verkligen kan se vem HON är! Kommer hon att vara lika hemlighetsfull som hon är nu, när hon ligger i min mage?

Jag längtar så mycket, men samtidigt så vill jag dra ut på det. Det skrämmer mig lite att bli trebarns morsa. Vissa dagar så kan jag knappt hantera dom två busungar jag redan har. Kommer jag att räcka till? Kommer jag att duga? Kommer mina barn tycka att jag vart en bra mamma när dom vuxit upp?

Jag tror det är dom här tankarna som ligger bakom min ångest jag haft dom senaste dagarna. Ett lätt ångest som gör att jag får svårt att sova....

Varje förvärk jag får skrämmer skiten ur mig, samtidigt som den fascinerar mig. Är det dags? Är det NU hon ska komma? Nej, jag vill inte. Inte ännu. Känner mig inte redo... Äntligen!!  Även om jag intalar mig själv varje dag att allt kommer gå skitbra och att jag kommer att klara det med bravur så får jag mina svackor. Speciellt när mörkret och tystnaden har lagt sig och det bara är jag som är vaken...

Älskade unge! Mamma längtar...