Min älskade Flisan
Jag köpte en katt när jag var 19-20 år. En supersöt gul liten rackare med små toffsar på öronen..=) Min bebis och min första stora kärlek...=) Hon fick heta Flisan.
Flisan hade en otroligt stor personlighet! Vart jag än gick så följde hon med. När jag gick till jobbet så traskade hon efter och satt utanför och väntade tills jag slutade, kikade in genom fönsterna och gjorde dom boende otroligt glada med sitt sällskap..=) Sen gick hon med mig hem. Någon gång ibland så gick hon på egna promenader under tiden jag jobbade. Hon följde alltid med till affären, på promenader, ja vart jag än gick så skulle hon med.
Hon var otroligt generös med presenter! Flera gånger så hittade jag möss, fåglar och dylikt nedanför min säng när jag vaknade på morgonen. Två gånger låg det SNOKAR med avtuggade huvuden där!! Min duktiga tjej...=)
Hon flyttade så klart med mig och Jens när vi köpte vårt hus. När hon skulle in så hoppade hon upp och satte sig som ett kors på dörr rutan. När vi sedan skilde oss och sålde vårt hus så blev jag tvungen att flytta till en lägenhet. Med ett tungt tungt hjärta bestämde jag att Flisan skulle få flytta hem till Jens föräldrar som bodde på landet. Hon skulle få det mycket mycket bättre ute på landet med mängder av skog än inne i en trång lägenhet. Tyckte jag... Tydligen inte hon. Varje gång jag hälsade på henne så tjurade hon. Vägrade hälsa på mig, gick åt ett annat håll när jag kom...=( Efter jag smörat ett tag för henne så fick jag på nåder klia henne på huvudet innan hon spatserade vidare.
Jag har saknat henne hela tiden sedan hon flyttade ifrån mig, men hon hade det ju bättre där än i lägenheten med mig. I år skulle hon ha blivit åtta år. Fem av dom bodde hon hos mig. Min älskade Flisan. Ångrat mig ofta att hon inte fick flytta med mig. Känns som om jag svikit henne...
Fick veta idag att hon blev överkörd för någon månad sedan, Jens hade bara glömt tala om det för mig. Fy vad jag har gråtit sen jag fick veta det.. Även om jag inte träffat henne på två år så var hon ändå min bebis, och jag tänker ofta på henne, hur hon har det. Om hon fortfarande är arg på mig..=)
Men gud vilken härlig personlighet på en katt.
Jag förstår att du sörjer:(