Det ekar tyst här hemma. En sån här tystnad var det evigheter sedan jag satt i. Det enda som låter är datorns surrande och fingrarna som slår emot tangenterna. Inte ens alkisgrannarnas gapande bryter tystnaden. Jag bönar och ber ofta om en sekunds lugn och ro. En tyst minut. Några djupa andetag och ny luft.

Men nu. Flisan och Agnes är hos sina pappor, min älskade själsfrände är på baluns hemma hos min lillebror och Olivia sover. Jag. Är. Helt. Ensam... När var jag det sist? På kvällen. När inget behövs göras. Inga måsten. Som jag har längtat efter den här stunden. Dom här andetagen.

Men istället för att njuta av tystnaden, lugnet och stillheten så vandrar jag runt i lägenheten, pillar på tvätten, trycker på datorn, zappar på tv och vet inte vad jag ska ta mig till. Vad vill jag göra? Allt det jag längtat efter vill jag inte längre. Min kropp är rastlös, kan inte varva ner och njuta.

Är det så sällan jag får vara ensam att jag inte vet längre hur man gör? Funderar på att krypa ner i sängen brevid min sovande dotter och titta på en bra film, en chickflick kanske. En romantisk tårdrypande chickflick... Det ska jag göra....=)