Hur mycket ska man orka med egentligen? Innan man kollapsar av ångest, stress och depression? Känner att jag just nu balanserar på gränsen till att tippa över. CSN bråkar och krånglar, inget lån kommer jag få på tre månader. Sen kan jag få. Men under dom där månaderna då? Då vi kommer att få krypa knäna blodiga för att klara av att ställa mat på bordet? Jag orkar inte. Är dt normalt att få ont i magen varje gång telefonen plingar, ifall det är CSN som vill meddela ännu ett beslut som är ett avslag?
Jag vill det här. Jag verkligen vill det här. Bara en fingerspets bort är möjligheterna och jobben. Ett halvårs studier så kan jag få ett jobb som jag har behörighet till.

Olivia skriker, tjejerna tjatar och jag mår allmänt pissigt. Får man gömma sig under en sten och självdö ett tag?